Min pronunciation-lärare vet att jag älskar Jonathan Safran Foer så himla mycket,

eftersom jag förra veckan, när han berättade att vår examination skulle innehålla

utdrag ur "Extremly loud and incredibly close", flämtade till så jävla högt och tog

mig för hjärtat och hela klassen vände sig om. Jag stirrade ner i golvet och viskade

"I just... really love that book".

Idag när lektionen var slut kom han fram med sitt exemplar av boken och öppnade den.

"I have to show you this. Jonathan wrote me a dedication when I met him in Paris".

Jag glömde att läsa vad Jonathan hade skrivit, jag glömde fråga hur han var. "Sometimes

I start to cry when I have read certain chapters, because it's so beautiful", mumlade jag.

Sen blev jag nog jätteröd i ansiktet.